The Dianova network: youth programs, education, addiction treatment and prevention

inför avresan

Hur går inskrivningsprocessen till?
Klädeslista
Nödvändiga prover
N ödvändig dokumentation
Vanliga frågor och svar inför avresan
Lifestories

Det här är min berättelse

Dagen med stort D hade kommit. Jag vet väl inte riktigt om min förberedelse hade varit tillräckligt bra, och att jag visste någonstans vad som komma skall. Det var den tredje december 2005. Snön låg som vitaste täcket över Stockholm, och det var kallt. Det var vinter. Min situation hade under de senaste två månaderna tagit en drastisk vänding. Från att ha snurrat ute på nätterna och skitit i både en själv och sina medmänniskor till att ha styrt upp de viktigaste bitarna inför en sådan resa som jag nu skulle göra. Men det absolut viktigaste var, att jag hade gjort ett val. Ett val som innebar att sluta med drogerna och försöka börja leva ett nytt liv. Nu när jag sitter och skriver detta och tänker tillbaka på tiden innan jag åkte iväg drar ett obehag över mig, men också något annat. Kraft, hopp och stolthet. Vilket jag tror är oerhört viktigt att känna. Rent känslomässigt var det såklart också en stor förändring. Jag skulle ta bort alla de där låtsaskänslorna som för mig var verkliga och ersätta med mina riktiga som jag då inte visste hur de kändes eller hur jag skulle reagera. Tiden var jobbig och den gick inte speciellt snabbt. Men bara utav att känna att den neråtgående spiralen hade tagit en vändning och var på väg uppåt gjorde att det ändå flöt på ganska bra emellanåt. Jag kom till mitt första möte på Dianova där jag blev introducerad vad det var för typ av organisation, hur behandlingen såg ut utomlands, återanpassningen i Stockholm osv. Jag hade själv inte gjort någon behandling innan (förutom något klent försök på Maria Ungdoms öppenvårdsprogram) vilket resulterade i att min reaktion var ganska tankspridd. Tanken att göra behandling utomlands var spännande men på samma gång lite skrämmande, för jag visste att jag skulle gå in och göra något som skulle förändra mitt liv och lära mig nya saker och inte minst lära känna mig själv som person. De frågade vilka önskemål jag hade om var jag ville åka, och när Italien kom upp var det inte så mycket att diskutera om. En sommar i Italien, med att möta deras matkultur, deras mentalitet och i synnerhet språket. Det kändes som en väldigt rolig utmaning. För det är ju så det blir, gör man en behandling utomlands och man vill lära sig ett språk så får man det gratis.

Veckorna som följde var i princip ganska sega för min del. Jag gjorde det jag skulle göra innan jag åkte iväg. Göra läkarundersökning, skaffa ett försäkringskort, pass osv. Men inget mer än det. Spenderade tiden med min familj. Påbörjade det långa jobbet med att kunna återfå förtroendet och tilliten till dem. Men idag finns det inget ord som beskriver hur glad jag är för den relationen som jag har med min familj.

Lördagen den tredje december hade då kommit. Jag minns den ungefär som den var igår. Min mamma åkte ut med mig till centralstationen i Stockholm, där min socialsekreterare väntade. Avskedet kändes ända in till benen i kroppen. Vi torkade tårarna. Jag gav henne en sista kram och viskade i hennes öra ” jag älskar dig, mamma. Jag kommer klara detta.”

Jag och min sekreterare begav oss till Arlanda-express tågen och började vår resa. Ute på Arlanda började redan motgångarna. Flyget som vi skulle ta hade av någon anledning tagits bort så vi var tvungna att vänta in ett annat plan, flera timmar senare. Väl på planet började känslorna att ta form. Jag tror det var min livs längsta flygresa hittills. Vi kom ner till Milano, där vi bytte plan igen, och några till åtskilliga timmar löpte vidare i väntan. När äntligen planet skulle starta kändes det verkligen jobbigt. Ny omställning, nya miljöer, nya människor i ett helt främmande land. Men glöden till vilja och tanken att jag visste vad som skulle göras var stark. Och det gav mig också en trygghet inombords.

Vi landade ganska så sent på kvällen. En kille från centret tillsammans med en annan svensk socialsekreterare som jobbade där nere, mötte oss på flygplatsen. Frågorna var många. Men det kändes också bra att få dem besvarade. Vi kom när alla låg och sov, och den kvinnliga socialsekreteraren som jobbade där visade mig vilket rum jag skulle sova i. Jag tackade så mycket, smög in i rummet och kröp försiktigt ner i sängen. Jag slöt mina ögon och tänkte att här kommer jag spendera en lång tid framöver. Men det kommer vara värt det.

Och det kan jag verkligen säga, såhär nästan 15 månader efter att det var mitt livs bästa val någonsin. Även om det ibland var väldigt tufft och jobbigt, så måste man komma ihåg att en sådan sak ska vara jobbig. Det ska vara hur jobbigt som helst. För att hur mycket verkan skulle det göra om det var som en dans på röda rosor?

Idag när jag tänker tillbaka på tiden utomlands kan jag känna att vissa saker saknar jag, och andra gör jag inte. Men det är väl så det är. I alla fall är det med stolthet, självkänsla och självförtroende jag kan skriva det här brevet.

All lycka för er som någon gång bestämmer er att göra ett val som innebär att ni ska sluta med droger! Till er andra som väljer att fortsätta, tänk två gånger!

Efter ett år på narkotika rådgivningen och otaliga försök att sluta

Efter ett år på narkotikarådgivningen och otaliga försök att sluta ta droger, kom jag fram till att jag inte kunde sluta på egen hand. Min hjärna var kidnappad, jag tog droger utan att själv vara medveten om det.

Mina behov var att komma igång med ett strukturerat liv samt att få distans från droglivet.

Tittade på olika behandlingsmetoder, och fastnade på Dianova, dels för att det drivs av ex.missbrukare och dels för att behandlingens första faser går ut på att hålla sig sysselsatt och få in dagliga rutiner och att fungera tillsammans med andra, samt att möjlighet till nedtrappning kan erbjudas.

Lämnade in en ansökan till socialen, och efter vad jag tyckte var en evighet blev den beviljad.

Så kommer jag då till Belgien.

Rejält förvirrad, har jag de första fjorton dagarna någon som tar hand om mig och visar mig hur det hela fungerar, samtidigt som det är ett skydd för mig om jag skulle få ett anfall av något slag.

Jag väljer att arbeta i mejeriet. Där jobbar jag med att göra ost till kollektivet, tillsammans med två kvinnor som jag tycker gör allt för att göra livet surt för mig. Men det visade sig att det de gjorde var att hjälpa mig få in rutiner för att arbetet skulle fungera. (de blev senare ett par av mina bästa vänner).

Efter många frustrationer och irritationer tycker jag att livet börjar kännas behagligt, jag vet vad jag ska göra varje dag, det akuta drogsuget är borta och jag börjar längta hem till Sverige för att ta tag i mitt liv.

Har nu anlänt till Dianova Sthlm. Sitter här med två kilo räkningar och papper till försäkringskassan.

Det är nu arbetet med att fixa till resten av mitt liv börjar på allvar.

Jag har i alla fall fått en chans!

Och jag tänker ta den…

Robban 42

Ett helt annorlunda liv

Jag har gjort min behandling på 2 olika Dianova center i Italien under loppet av ett år. Det första centret jag kom till var ett första fas center där det bara fanns en annan svensk vilket var ganska svårt i början då det inte fanns någon svensk talande personal och väldigt sällan någon engelsktalande. Den stora fördelen var att jag lärde mig språket snabbt och kom in i aktiviteterna direkt. Jag har tidigare gjort 12 stegs programmet men höll mig ren bara 9 månader med hjälp utav det, men jag känner även nu när jag gjorde detta program att jag har haft nytta av det jag lärde mig då för man kan liksom använda det i praktiken.

När jag tog beslutet att åka på behandling på Dianova så visste jag att det skulle bli helt annorlunda mot det liv som jag var van vid att leva, men jag hade nog inte föreställt mig en sån otrolig kontrast som det innebar. Första tiden var jag mer eller mindre chockad över hur jag själv frivilligt hade kunnat gå med på något liknande men jag är otroligt glad och tacksam idag över att ha förmågan att kunna uppskatta små och enkla saker och nöja mig med lite, det är något jag inte har kunnat på väldigt ,väldigt länge!

Jag tyckte också att det var bra för att man kom bort så pass lång tid hemifrån och ifrån dom kriminella kretsar jag umgicks i och det är lättare att bryta på så sätt.

Jag är jätte glad att jag fick möjligheten att göra min behandling i Italien så att jag fick möjligheten att lära känna deras kultur, traditioner, språk och allt det där.

Jag hade nog inte fullföljt en lika tuff behandling här hemma i Sverige, där det är mycket lättare att avbryta och dra.

Med tiden...

När jag först kom ner till centret var den första tiden ganska jobbig. Att nästan alltid ha en massa folk runt omkring mig. Ganska lite privat tid tänkte jag. Men med tiden lärde det mig mycket om mig själv, att hantera konflikter bättre, acceptera andra människor.

Med tiden lärde jag känna nästan alla de andra, folk jag gillade och inte gillade. Man kan ju inte älska alla.

Själva behandlingens program gick mycket ut på att lära sig vanliga grunder till ett "normalt" liv. Ha det rent omkring mig, passa tider och sköta och ta ansvar över ett arbete t.ex.. På centret fick jag ett ansvarsområde som var att ta hand om djuren. Ge dom mat, förbereda mat för morgondagen och städa hos dom. Struntade jag att t.ex. städa inne hos grisarna trivdes de inte o kunde bli sjuka. Så det är mycket man inte vill men som man ändå måste göra t.ex. i arbetet.

Hela programmet har fått mig att också ha mer självkontroll och disciplin. Det är var nåt som kom med tiden, en del av min vardag där nere. Viktigt för mig och andra runt omkring mig.

Det var lite av vad jag fått ut av min behandling.

Kalle

Belgien

Att komma tillbaks

Mitt missbruk påbörjades när jag kände av de positiva effekterna av haschet.

Som trettonåring ville jag, mer än gärna, känna av dessa kickar som alkoholen och drogerna gav mig.

Jag visste ju inte vilka sideffekter mitt missbrruk skulle ge varken fysiskt och psykiskt, längre fram i min drogkarriär.

Jag märkte inte ens av den onda cirkel jag var på väg in i.

Det började att jag blev utslängd från min skola. Mina lärare började upptäcka att det var någonting som inte stod rätt till när jag kom påverkad till lektionerna och pratade om nästa hemmafest jag skulle på. Lärarna ville att jag skulle ta ett urinprov och komma på kvartsamtal, men jag brydde mig inte. Allt jag hade i mina tankar var drogerna. Min flickvän tyckte också om att testa gränserna, vi gick ut när vi hade druckit och tagit massa tabletter och begick personrån.

Det blev en vana att både dricka och ta tabletter vilket resulterade att jag åkte fast för tre personrån när jag var sexton år. Jag fick välja mellan ungdomsfängelse och låst psykiatrisk behandling, jag valde psykiatrisk behandlig. Det som har varit väldigt jobbigt är att jag inte vetat om det var drogerna eller om det var något som inte stod rätt till i huvudet på mig. Min frustration tog över jag kunde inte tänka klart.

Min flickvän blev gravid och hade bestämt sig för att behålla barnet, men hur skulle jag kunna ta ansvar för ett annat liv när jag inte ens kunde ta hand om mitt eget?

Min flickvän födde barnet på SÖS när jag var sjutton år och jag höll upp någon månad, men klarade inte av stressen så jag hoppade in i den onda cirkeln igen. Min socialassistent erbjöd mig om att få komma iväg på behandling, regi Dianova i Spanien, men jag sumpade den chansen.

Det var först när jag höll på att dö av en kombination av alkohol, smärtstillade, benzo, amfetamin och hasch som jag kom att inse att jag är tvungen att göra någonting åt detta. Jag hade sumpat familjen och framförallt mig själv. Mitt liv var på väg att ta slut. Det var först när jag hade fått LVM- anmälan och ett par oroliga brev från brorsan som min socialassistent sa "antingen gör du behandling eller annars kommer du att dö"! Med orden från min socialsekreterare, som borrade sig fast i mitt huvud, bestämde jag mig för att åka iväg till Italien

Jag arbetade mycket med mig själv under tiden jag var i Italien. Jag hittade tillbaks till mig själv vilket gjorde att jag sakta men säkert kunde reparera allt jag hade förstört. Jag kontaktade min dotter och började träffa henne allt oftare när jag kom hem från Italien, där jag tillbringade sju månader.

Att komma tillbaks till det verkliga livet och allt vad det innebär har gjort mig väldigt tacksam och glad att jag gjorde denna behandling på Dianova.

Nu har jag varit drogfri i över ett år och är fast besluten om att drogfriheten ska vara livet ut, men utan behandling hade det varit svårt.

Leo, 27 år

Att få in rutiner

Innan jag kom till Dianova hade jag gått igenom en 12-stegs behandling, plus några vändor på avgiftningen. Jag försökte sluta själv också några gånger, men jag gick hela tiden tillbaka. I slutet var jag väldigt trött på att leva som jag gjorde. Att hela tiden jaga pengar och droger, och bo tillsammans med en man som jag inte älskade och som fick mig att må dåligt. Så min mamma föreslog Dianova. Det jag fastnade för när jag fick höra om Dianova, var att få komma utomlands, komma bort ifrån Sverige och att det byggde mycket på sysselsättning och rutiner. Så jag åkte till Belgien, trots alla skräckhistorier jag hade hört om det. Jag fick metadon och en nertrappning på ca två månader, vilket funkade väldigt bra. Jag var väldigt nervös när jag åkte ner, men det var samtidigt väldigt skönt att få komma bort. Jag blev väl omhändertagen av de andra klienterna och trivdes ganska snabbt. Men det var tufft också, att leva ihop med 40 andra narkomaner var ganska påfrestande.

När jag kom dit var vi bara tre tjejer och resten killar vilket ledde till en del konflikter mellan tjejerna. Men det var bra för mig, jag fick lära mig att stå på mig och att kompromissa.

Det som också var viktigt för mig var att få in rutiner, och att även om jag mådde lite dåligt en dag så var jag tvungen att gå upp på morgonen och göra det jag skulle göra. Att inte ge upp så fort det blir lite jobbigt, vilket jag har en förmåga att göra.

De första månaderna jobbade jag i tvätten, där jag sedan blev ansvarig. Sen jobbade jag i köket. I dessa aktiviteterna lärde jag mig att säga nej och att hantera stress och ansvar. Att ta det lugnt och inte ställa så höga krav på mig själv.

Om jag ska summera det hela så har jag lärt mig en hel del om mig själv. Jag har blivit tryggare i mig själv, har ett bättre självförtroende och är en mer självständig människa idag.