Efter 28 års missbruk fick jag hopp om framtiden

Jag är en kille med ett 28 årigt missbruk bakom mig. Vintern 2011 fick jag kontakt med Dianova. Har tidigare försökt med tolvsteg här i Sverige men det passade mig inte alls. Åkte till Dianova på Södermalm på ett informationsmöte och fick direkt ett bra intryck av upplägget på Dianovas behandling. Jag bestämde mig för att åka till deras center Cozzo i Italien.

Det som jag i början upplevde som jobbigast var språket. Att inte kunna göra sig förstådd. Men som det mesta så ger sig sånt med tiden och ganska snabbt lärde jag mig Italienska. Den här resan har gett mig mitt liv tillbaka och jag har nu varit drogfri i 10 månader. Kom hem till Sverige efter 7 månader i behandling i Italien. Jag började direkt, med hjälp av personalen på Dianova lägga upp en plan för framtiden. Allt från skuldsanering, interferon behandling för min Hep C och bostadsproblem. Har fått en tro på mig själv och framtiden för första gången på 28 år.

Hade försökt bl a AA men utan resultat...

Jag missbrukade allt jag kom över! Vilken drog som var tillgänglig för tillfället var det som gällde. Så levde jag från 14 år tills nu när jag slutade. Under åren har jag försökt att sluta med hjälp av bl a AA och liknande utan resultat. När min omgivning kom underfund med hur illa det var tog dom mig till Dianova för möte.

När jag kom till Dianova på introduktion visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka. Dom pratade om att skicka mig utomlands för behandling. Min första tanke var javisst jag drar. Hade redan en vilja innan att bara komma långt bort ifrån allt. Problemet för mig var att även fast viljan att sluta fanns där hade jag väldigt svårt att släppa taget om det liv jag levde. Eftersom jag hade så svårt att släppa taget tog det nästan sex månader innan jag kom iväg. På dessa månader lyckades jag gå ner mig ytterligare i mitt missbruk.

När jag väl kom iväg till Portugal slog det mig som en bitch slap på båda kinder. Nu är du långt hemifrån! Detta var det jobbigaste men samtidigt det bästa jag gjort. Dom första två månaderna ville jag bara komma hem till Sverige men med stödet från personalen i Portugal och i Sverige lyckades jag stanna kvar i totalt sju månader. Livet inne på centret var uppritat in i det minsta detta var förmodligen den största hjälpen för mig då jag aldrig haft någon rutin på min tillvaro.

Att göra detta utomlands var sjukt roligt men även sjukt svårt. Att hela tiden prata engelska eller försöka göra sig förstådd på den lilla Portugisiskan jag lärde var både roligt och enerverande. Nu sitter jag hemma i Sverige och försöker förstå mig på hur jag kunde gå flera år utan att betala en enda räkning. Det är nu det tunga jobbet har börjat med att reparera familjerelationer och försöka skaffa bostad utan någon kreditvärdighet alls.

Min dotter var den starkaste drivkraften...

Jag kände att jag var maktlös inför drogerna, jag gjorde bl.a. bort mig inför min dotters mamma. De försökte ta min dotter ifrån mig. Jag bestämde mig för att det fick vara nog, jag ville att min dotter skulle ha en pappa som är drogfri.

Jag bestämde för att åka till Dianova för att ta itu med mina problem. Under den här resan så har min dotter varit den starkaste drivkraften, när jag inte ville själv. Det var jobbigt att vara ifrån min dotter och familjen, men det behövdes en förändring för min egen skull så att jag kunde bli stark och kunde ta hand om mig själv. Jag lärde mig att ta tillbaka den disciplin som jag hade tappat. Bl.a. att gå upp på morgonen, delta i aktiviteterna under dagen, hitta en dygnsrymt som man behöver i ett vanligt liv.

Efter en tid började jag må bättre och kände och jag kunde ta mer ansvar och handskas med vardagen. Jag stannade sex månader i Portugal och kom sen till Dianovas hus i Stockholm. I Stockholm började jag ta itu med kontaken med min dotter.

Jag har kommit in på skolan och ska börja studera i januari. Jag har även ett annat boende på gång så nu känns det mycket bättre än innan jag åkte. Jag börjar se ljust på framtiden.

Jag blev en helt ny drogfri människa

Vaknade 11:00 på morgonen, inget jobb, inget riktigt liv. Gick ner till porten och tände första jointen. Så har mitt liv sett ut de senaste 5 – 6 åren. En helt instängd människa som verkligen sket i alla problem och som inte visade några känslor alls. Blev häktad var tredje månad för att man jagade pengar på helt fel sätt. Sårade min familj så ofta som det gick fast man inte tänkte på det. Gömde sig bakom drogerna och allt samlades inom sig. En vän berättade om Dianovaprogrammet till mig så jag tog chansen och försökte göra programmet. När jag kom dit (centret utomlands) så kändes allt som nytt för mig eftersom jag aldrig gjort någon behandling förut. Gruppmöten, psykolog möten, vaknade klockan 07:00 varje dag och ha en planerad dag inför mig. Var lite jobbigt i början men efter ett tag så började jag öppna mig själv för psykologen och lite senare efter det också inför hela gruppen. Kändes jätteskönt eftersom jag aldrig gjort det förut och jag kunde nästan prata om vad som helst och fick råd och hjälp både av de intagna och de som arbetar där. Känns nästan som jag är en helt ny drogfri människa efter 6 månader. Så nu är jag tillbaka i Sverige och sköter alla mina saker med planering; gamla skulder, utbildning, körkort och bygga upp kärleken som man förstörde med familjen och flickvännen. Jag ser helt enkelt levnadssättet från en annan vinkel. Och det tackar jag Dianova för.

Det här är min berättelse

Dagen med stort D hade kommit. Jag vet väl inte riktigt om min förberedelse hade varit tillräckligt bra, och att jag visste någonstans vad som komma skall. Det var den tredje december 2005. Snön låg som vitaste täcket över Stockholm, och det var kallt. Det var vinter. Min situation hade under de senaste två månaderna tagit en drastisk vändning. Från att ha snurrat ute på nätterna och skitit i både en själv och sina medmänniskor till att ha styrt upp de viktigaste bitarna inför en sådan resa som jag nu skulle göra. Men det absolut viktigaste var, att jag hade gjort ett val. Ett val som innebar att sluta med drogerna och försöka börja leva ett nytt liv. Nu när jag sitter och skriver detta och tänker tillbaka på tiden innan jag åkte iväg drar ett obehag över mig, men också något annat. Kraft, hopp och stolthet. Vilket jag tror är oerhört viktigt att känna. Rent känslomässigt var det såklart också en stor förändring. Jag skulle ta bort alla de där låtsaskänslorna som för mig var verkliga och ersätta med mina riktiga som jag då inte visste hur de kändes eller hur jag skulle reagera. Tiden var jobbig och den gick inte speciellt snabbt. Men bara utav att känna att den neråtgående spiralen hade tagit en vändning och var på väg uppåt gjorde att det ändå flöt på ganska bra emellanåt. Jag kom till mitt första möte på Dianova där jag blev introducerad vad det var för typ av organisation, hur behandlingen såg ut utomlands, återanpassningen i Stockholm osv. Jag hade själv inte gjort någon behandling innan (förutom något klent försök på Maria Ungdoms öppenvårdsprogram) vilket resulterade i att min reaktion var ganska tankspridd. Tanken att göra behandling utomlands var spännande men på samma gång lite skrämmande, för jag visste att jag skulle gå in och göra något som skulle förändra mitt liv och lära mig nya saker och inte minst lära känna mig själv som person. De frågade vilka önskemål jag hade om var jag ville åka, och när Italien kom upp var det inte så mycket att diskutera om. En sommar i Italien, med att möta deras matkultur, deras mentalitet och i synnerhet språket. Det kändes som en väldigt rolig utmaning. För det är ju så det blir, gör man en behandling utomlands och man vill lära sig ett språk så får man det gratis.

Veckorna som följde var i princip ganska sega för min del. Jag gjorde det jag skulle göra innan jag åkte iväg. Göra läkarundersökning, skaffa ett försäkringskort, pass osv. Men inget mer än det. Spenderade tiden med min familj. Påbörjade det långa jobbet med att kunna återfå förtroendet och tilliten till dem. Men idag finns det inget ord som beskriver hur glad jag är för den relationen som jag har med min familj.

Lördagen den tredje december hade då kommit. Jag minns den ungefär som den var igår. Min mamma åkte ut med mig till centralstationen i Stockholm, där min socialsekreterare väntade. Avskedet kändes ända in till benen i kroppen. Vi torkade tårarna. Jag gav henne en sista kram och viskade i hennes öra ”Jag älskar dig, mamma. Jag kommer klara detta.”

Jag och min sekreterare begav oss till Arlanda-express tågen och började vår resa. Ute på Arlanda började redan motgångarna. Flyget som vi skulle ta hade av någon anledning tagits bort så vi var tvungna att vänta in ett annat plan, flera timmar senare. Väl på planet började känslorna att ta form. Jag tror det var min livs längsta flygresa hittills. Vi kom ner till Milano, där vi bytte plan igen, och några till åtskilliga timmar löpte vidare i väntan. När äntligen planet skulle starta kändes det verkligen jobbigt. Ny omställning, nya miljöer, nya människor i ett helt främmande land. Men glöden till vilja och tanken att jag visste vad som skulle göras var stark. Och det gav mig också en trygghet inombords.

Vi landade ganska så sent på kvällen. En kille från centret tillsammans med en annan svensk socialsekreterare som jobbade där nere, mötte oss på flygplatsen. Frågorna var många. Men det kändes också bra att få dem besvarade. Vi kom när alla låg och sov, och den kvinnliga socialsekreteraren som jobbade där visade mig vilket rum jag skulle sova i. Jag tackade så mycket, smög in i rummet och kröp försiktigt ner i sängen. Jag slöt mina ögon och tänkte att här kommer jag spendera en lång tid framöver. Men det kommer vara värt det.  

Och det kan jag verkligen säga, såhär nästan 15 månader efter att det var mitt livs bästa val någonsin. Även om det ibland var väldigt tufft och jobbigt, så måste man komma ihåg att en sådan sak ska vara jobbig. Det ska vara hur jobbigt som helst. För att hur mycket verkan skulle det göra om det var som en dans på röda rosor?

Idag när jag tänker tillbaka på tiden utomlands kan jag känna att vissa saker saknar jag, och andra gör jag inte. Men det är väl så det är. I alla fall är det med stolthet, självkänsla och självförtroende jag kan skriva det här brevet.

All lycka för er som någon gång bestämmer er att göra ett val som innebär att ni ska sluta med droger! Till er andra som väljer att fortsätta, tänk två gånger!

Att få in rutiner

Innan jag kom till Dianova hade jag gått igenom en 12-stegs behandling, plus några vändor på avgiftningen. Jag försökte sluta själv också några gånger, men jag gick hela tiden tillbaka. I slutet var jag väldigt trött på att leva som jag gjorde. Att hela tiden jaga pengar och droger, och bo tillsammans med en man som jag inte älskade och som fick mig att må dåligt. Så min mamma föreslog Dianova. Det jag fastnade för när jag fick höra om Dianova, var att få komma utomlands, komma bort ifrån Sverige och att det byggde mycket på sysselsättning och rutiner. Så jag åkte till Belgien, trots alla skräckhistorier jag hade hört om det. Jag fick metadon och en nertrappning på ca två månader, vilket funkade väldigt bra. Jag var väldigt nervös när jag åkte ner, men det var samtidigt väldigt skönt att få komma bort. Jag blev väl omhändertagen av de andra klienterna och trivdes ganska snabbt. Men det var tufft också, att leva ihop med 40 andra narkomaner var ganska påfrestande.

När jag kom dit var vi bara tre tjejer och resten killar vilket ledde till en del konflikter mellan tjejerna. Men det var bra för mig, jag fick lära mig att stå på mig och att kompromissa.

Det som också var viktigt för mig var att få in rutiner, och att även om jag mådde lite dåligt en dag så var jag tvungen att gå upp på morgonen och göra det jag skulle göra. Att inte ge upp så fort det blir lite jobbigt, vilket jag har en förmåga att göra.

De första månaderna jobbade jag i tvätten, där jag sedan blev ansvarig. Sen jobbade jag i köket. I dessa aktiviteterna lärde jag mig att säga nej och att hantera stress och ansvar. Att ta det lugnt och inte ställa så höga krav på mig själv.

Om jag ska summera det hela så har jag lärt mig en hel del om mig själv. Jag har blivit tryggare i mig själv, har ett bättre självförtroende och är en mer självständig människa idag.